Indisk landsbygd klarar sig bättre under Coronavåren
När en andra coronavåg nu sveper över Indiens storstäder klarar landsbygden sig bättre. Sverigebekante Bhikhu Vyas, nu 91 år, arbetar för att bekämpa fattigdom i delstaten Gujarat i nordvästra Indien. Här lyfter han fram fördelarna med livet på landet.

Det var den 22 mars 2020 som regeringen plötsligt stängde ned landet för att minska spridningen av coronaviruset. Men låt oss se på hur beslutet på makronivå slog på mikronivå, närmare bestämt hur det inverkade på fattiga i Dharampur, en avlägsen region i Gujarat, som bebos av stamfolk.
Alla skolor stängdes och projekt inom utvecklingsprogram, som anläggning av brunnar, dammar och jordförbättring stoppades. Lärarna var tvungna att vara i skolorna och vår ickestatliga organisation beslutade då att bedriva hemundervisning i byarna runt skolorna (se bilder).
I samhället, där analfabetismen är utbredd, skulle ett totalt stopp av skolundervisning kunna resultera i en allvarlig tillbakagång i läskunnighet. Vi stod inför ett liknande scenario för fyra decennier sedan och det var då som våra ickestatliga organisationer startade skolor här.
Jordbruk är främsta försörjningskällan för de fattiga stammarna i Dharampur, denna kuperade skogsby i kommunen med samma namn. Stora utmaningar finns i logistiken. Ovan nämnda utvecklingsprogram utfördes genom principen ”arbete i utbyte mot mat”.
Hälften av arbetsinsatsen stod alltså våra stödmottagare för. Produktionen ökade, men än viktigare var att den gav viktig sysselsättning på gräsrotsnivå. Migrationen från byn stoppades i stort sett helt.
Även om människor är fattiga är de självförsörjande och lever med värdighet i en underbar omgivning med vacker natur. Sådant gör stor skillnad mitt i denna kris. Det är något annat än det som de fattiga i städernas slumområden upplever. Där har människor dåligt betalda och osäkra jobb, samt usla eller helt omänskliga levnadsförhållanden i en smutsig och förorenad närmiljö.
Samtidigt befann sig migrantarbetare från det avlägsna norra Indien i en panikartad situation. De fick i ren desperation försöka ta sig hem när denna ”lockdown” hastigt deklarerades.
Regeringen borde såklart ha varnat dem i god tid och landets industrier borde ha tagit hand om cirka två miljoner av dessa människor, som de var beroende av för sin produktion och även bör ha känt ett ansvar för. Men detta var resultatet av en koncentration av industrier i och runt Surat.
Ett antal humanitära ickestatliga organisationer i megastorstaden Surat trädde fram och ordnade mat
Den dåliga planeringen skapade en fruktansvärd situation för miljontals fattiga migranter. De hårdast drabbade packade väskor och gav sig ut på vägarna, ofta med sina barn. De tvingades betala alldeles för mycket för biljetter på bussar och specialtåg som regeringen satte in. Matbrist blev snart ett stort problem, när det var ”från hand till mun” som gällde.
Ett antal humanitära ickestatliga organisationer i megastorstaden Surat trädde då fram och ordnade mat. Vi såg ett fantastiskt samarbete som involverade många människor i samhället och det visade sig att det var endast frivilligorganisationerna som spelade denna positiva roll. Mat hämtades från tusentals familjer i ett stort område och distribuerades till olika platser där migranter samlades. Under den nuvarande coronavågen har tempel, moskéer och olika klubbar trätt fram.
Under den första vågen påverkades inte stambyarna i vår del så direkt. Det sker väldigt lite migration från dessa byar. Dessutom kommer knappast några utomstående besökare till dessa avlägsna byar. Människor rör sig inte så mycket och det sker inte så särskilt mycket utbyte mellan byarna.
Däremot finns forskning som visar att coronaviruset har slagit mot den överklass som rört sig mycket och då ofta i urbana miljöer. De ovan nämnda utvecklingsaktiviteterna i området har bedrivits av många ickestatliga organisationer. Det har lett till klara förbättringar av jordbruket i synnerhet, men också av den totala ekonomiska tillväxten.
Arbetstillfällen skapas nu på lokal nivå. Inom utbildningssektorn är det lärare, rektorer och handledare inom högre utbildning och inom vården är det främst sjuksköterskor och apotekare. Sedan tillkommer en rad yrkesgrupper: mekaniker, revisorer, it-kunniga, administrativ personal, tryckeriarbetare, skräddare, samhällsarbetare och poliser.
Se implementeringen av programmet för plantering av mangoträd som ett praktiskt exempel. Så många som 160 000 plantor har distribuerats under de senaste tre decennierna. Det har skett främst med stöd från Tuff i Sverige. Resultatet är fantastiskt och genererar snabbt inkomster och ger människor sysselsättning.
Detta och program för bättre grödor och användning av bufflar har gynnat de fattiga enormt. Det är också därför de har kunnat stanna kvar i sina byar. Det är en modell för internationellt samarbete mellan två ickestatliga organisationer: Tuff i Sverige och VPSS i Indien. Tuff samlar in pengar genom ”en dags arbete”.
Genom att byarna i Dharampur är naturligt isolerade är det lättare att undvika smittspridning här jämfört med i storstäderna. Barn och vuxna har även nu kunnat ha glädje av livet i de natursköna och rena omgivningarna.
Samtidigt har svenska skolor en gång per år anordnat en särskild dag för ”Dharampur-projektet”. Skolelever arbetar ute i det svenska samhället en särskild dag (”Operation dagsverke”).
Inför dessa dagar har lärarna genomgångar och visar bilder och filmer för att levandegöra och informera om vad Dharampur-projektet innebär. Som en del i den samhällsorienterade undervisningen diskuterar lärarna frågan om fattigdom i utvecklingsländer och uppmärksammar studenterna särskilt på den uppenbara skillnaden mellan fattiga och rika, och särskilt mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.
Skolorna vill också värna om att de barn och ungdomar som arbetar känner något och bryr sig på djupet för att därmed kunna känna engagemang. Under ett halvt decennium täckte Tuff många skolor i Gujarat. Dessutom stöddes Mango Project från allra första början, liksom de första 100 brunnarna.
Tuff fick tidigare fem gånger större bidrag under cirka tio år från den svenska regeringen genom Sida. Dessa användes för våra skolor, vandrarhem och utvecklingsprogram. Allt detta tillsammans möjliggjorde en snabb expansion under de år som formade oss.

Jag vill påstå att lösningen på problemen i storstädernas slumområden ligger i att utveckla byarna
Sammantaget var samarbetet framgångsrikt och innebar en lösning för stoppa migration. Jag vill påstå att lösningen på problemen i storstädernas slumområden ligger i att utveckla byarna. Städerna har också mycket att vinna på att slumområdena försvinner.
Miljontals migranter från andra delstater i norra Indien har kommit till fabrikerna i delstaten Gujarats stora städer. Det är naturligt att människor söker sig till platser där det erbjuds arbetstillfällen. Det handlar om över två miljoner migrantarbetare, ”daglönare”, enbart i distriktet Surat, alltså vår del av Gujarat.
De saknar social trygghet, goda anställningsvillkor och en hälsovård värd namnet. Det var dessa som drabbades allra hårdast av coronapandemin, utan att de hade gjort något fel. I hembyarna fanns inga jobb att få. Det var anledningen till att bybor gav sig av. När de senare stod inför en högst osäker framtid har lokalbefolkningen behandlat dessa medmänniskor som ovälkomna utomstående.
Det är push (från hemstaten) and pull (till industrier) som har skapat denna ohälsosamma situation. Dessa miljontals invånare har inga sparade pengar och nu har de ingen inkomst. Det tragiska är att de redan var fattiga och missgynnade. Över en natt knuffades de ner i en än djupare fattigdom.
Att få en regelbunden och ständigt stigande lön är ett privilegium för några få lyckligt lottade som också kan arbeta från en egen komfortabel tillvaro i städerna. Arbetarna från naturligtvis gratis matvaror av regeringen och lite kontanter.
Lyckligtvis har några vänliga icke-statliga organisationer, men inga industrier, kommit fram för att ge dem mat under den långa vandringen hem, eller lurade att resa dyrt i trånga bussar. Givetvis vill många också åka hem och vara med sina nära och kära under denna kritiska tid. Det har skapat social oro, inte minst runt flera fabriker.

Viktigast i dessa gammaldags byar är den icke-materialistiska livsstilen. Människor är isolerade och uppfyller naturligt kraven för att inte sprida coronaviruset. Invånarna bor i enkla bostäder och vid bondgårdar som ligger utspridda i landskapet, med natur och i ren luft. Här finns ingen lyx, men behoven är få. ”All-to-gather” är en sorts kultur.
Kanske är spridningen av coronaviruset och andra sjukdomar produkter av en modern livsstil. Hjälplösa fattiga människor, främst migrantarbetare, är offer för den så kallade utvecklingen. Nu tappar tusentals av dem sina jobb. Denna ohälsosamma kedja fortsätter under den andra smittovågen, med katastrofala följder som nu är kända över hela världen.
Under första vågen skröt Indien med att vinna striden mot viruset och hjälpte världen med vaccin och läkemedel. Nu ber Indien och världen ställer upp på ett mycket fint sätt.
Pandemin har visat för oss att alla länder egentligen sitter ihop, som en stor global by.
I vår allt för stora entusiasm föreställde sig inte regeringen att det skulle kunna bli en andra våg, än mindre att en andra våg kunde bli så mycket allvarligare än den första. Regeringen saknade perspektiv för sin planering. Vaccin ansågs finnas i överflöd och skänktes bort till utvalda grannländer. Nu står landet inför brist på vaccin och kommer inte att lyckas vaccinera hela detta överbefolkade land så som tidigare proklamerades.
Nu råder också brist på syrgas inom sjukvården. Det har gjort att regeringen har gripits av panik och etablerar syrgasanläggningar och ber om stöd för detta. Det är lite som att gräva en brunn för att få vatten till att släcka en eldsvåda.
När coronapandemin ebbar ut – ju förr dess bättre – lär det vara svårt att hitta jobb och ekonomin kan säkert bromsa in. Levnadskostnaderna kan stiga.

Slutligen vill jag ge ett tydligt exempel på styrkan och medvetenheten i ett så kallat gammaldags samhälle. För en tid sedan drog en storm fram och slet av järnplåttaket från en av våra skolor. Hantverkare kunde övertalas åka till byn för att reparera taket, även om byrådet hade förbjudit utomstående att besöka byn.
Lockdown i byar i Dharampur behöver inte tillämpas lika strikt som i städerna, där höghus och byggnader där rika bor ligger sida vid sida med de fattiga slumområdena, där det finns uppenbar risk för trängsel.
I städerna flyttar folk ofta runt, ibland utan anledning. Då blir det också svårt att följa regler om nedstängning. Det är uppenbart i Delhi, Bombay, Ahmedabad och i vår närliggande storstad, Surat. Dessa är nu de allra värsta platserna, och bidrar till att sjukdomen också sprider sig ut på landsbygden.
Coronaviruset blottlägger industrialismens och globaliseringens fula ansikte. Åtgärder för att motverka denna utveckling kan vara att investera mer i utbildning, hälsofrämjande verksamhet, jordbruk och en decentralisering av industrin.
Jag föredrar fattigdom på landsbygden framför fattigdom i staden. Naturligtvis är fattigdom överallt och i alla former, i en urban miljö eller på landsbygden, en förbannelse. Den förnekar grundläggande mänskliga rättigheter, vilket alltid är oacceptabelt.
Allt detta sker på grund av den rådande exploaterande socioekonomiska strukturen som är rakt igenom smutsig. Politiken gynnar de redan rika och okänsliga regeringar, och i än högre grad dess administration, som drivs av en överklassbyråkrati. Det finns en total brist på medkänsla och sympati för de fattiga i samhället från den så kallade gudsfruktande medelklassen och överklassen.
Om vi vänder tillbaka till situationen kring coronapandemin så råder det tveklöst panik. Jag uppfattar det som att det i västvärlden finns en positiv sida, med anda av gemenskap, allmän medvetenhet och samling, god samhällsstyrning och mindre panik.
Detta är mycket viktigt ur psykologisk synvinkel och visar på en stor styrka i samhället. Det är demokrati på gräsrotsnivå. Det tyder på att det finns andliga linjer mitt i materialismen – att acceptera de värsta konsekvenserna: döden och uppenbar smärta och sorg, vilket är oundvikligt.
Vilken roll har ickestatliga organisationer i denna kris? Vi frågade genom vår chefskoordinator, om några familjer i någon by saknar mat. Han förklarade att ”sedan coronapandemin bröt ut får alla familjer fria matransoner från regeringen”.
De får ris, mjöl, olja, salt och annat, samt en mindre summa i kontanter. Det räcker för att täcka de grundläggande behoven. Nu har de också ställt om för att kunna producera grönsaker på egen hand.
Samtidigt springer folk i städerna hit och dit för att få tag på grönsaker. Men på landsbygden behöver icke-statliga organisationer inte hjälpa till med gratis matvaror.
Nya grödor skördas från åkrar som nu har förbättrats.
Under vårt samtal framkom en anmärkningsvärd poäng av vår sociala hemvist. ”Folket är instängda i sina hem hela tiden. Vanligtvis arbetar de i sina närliggande gårdar. I vilket fall som helst, om vissa familjer behöver livsmedelsstöd, ombeds de fortsätta förbättra jorden i sina fält och åkrar. De är sedan länge vana att göra på samma sätt på sina fält.”
Det är så de kan lägga till produktiva tillgångar efter vårt långvariga praktiserande av mat-för-arbete i Dharampur. Det är så människor kan få större och mer varierade skördar och hålla sig sysselsatta i sina egna byar. Då finns inget behov av att migrera och ge sig ut på en osäker jakt efter jobb. 
Under andra coronavågen påverkas även Dharampur, även om det inte är lika allvarligt som i städerna. Coronasituationen försämras mycket snabbt från en dag till nästa.
I städerna dör nu patienter framför ögonen på läkare och anhöriga – i brist på syrgas
Vad som är nytt är att patienter dör framför ögonen på läkare och anhöriga, bara för att sjukhus och personer som befinner sig i karantän i sina hem inte får tillräckligt med syrgas. Detta sker även i de största städerna, som Delhi och Bombay.
Regeringen försöker desperat göra något, men det verkar som om situationen är utom deras kontroll. De kan helt enkelt inte lösa krisen. Enligt min observation är detta inte bara en naturlig olycka. Den är också skapad av människor.
Den mäktiga regeringen bör ta på sig ansvaret. Förra året skröt den om att ha vunnit striden. Det finns tre uppenbara skäl till denna katastrof, alla tre är ”superspridarevents”:
1. Politik. Val hölls på bynivå och delstatsnivå. Miljoner människor deltog och coronarestriktionerna ignorerades.
2. Cricket. Här fanns samma galenskap, med motsvarande spridning.
3. Religion. Firande av flera högtider ägde rum. Miljontals människor, hängivna trosanhängare, deltog.
Inga av de regler som regeringen hade föreskrivit följdes, med extremt snabb spridning av sjukdomen som följd.
Det kommer mycket värdefullt stöd från utlandet, men det tar tid för medicinsk utrustning att nå Indien. Mitt i denna kris finns också allvarliga problem kring logistik och infrastruktur.
Förhoppningsvis är pandemin snart över. Och då bör vi ha dragit någon form av djupare lärdom som kan bidra till att samhället blir starkare och bättre för alla att leva i.
Översättning: Johan Mikaelsson
Läs mer | Om organisationerna TUFF och VPSS
TUFF står för Tyresö U-lands- och Fredsförening. Den grundades 1967 som en lokalavdelning till Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Föreningen har en webbplats med riklig och uppdaterad information och även en sida på Facebook.
VPSS är en förkortning av Vedchhi Pradesh Seva Samiti, vilket kan översättas till Vedchhi Servicekommitté. VPSS har sitt säte i den lilla staden Valod, fem mil öster om kuststaden Surat i delstaten Gujarat. Organisationen har en webbplats och en sida på Facebook.