Rivstarten 1967
Den 14 februari 1967 fanns på kvällspressens löpsedlar bland annat: "Per Oscarsson åker runt som sexapostel". En av de stora kvällstidningarna hade en enkät med olika mer eller mindre kända personer, om i vilken utsträckning de själva använde ordet "knulla". Svenska Dagbladet hade en trespaltig rubrik: "U-land och fred men inga runda ord". Den speglade nog bäst vad som kvällen innan hade hänt på Bollmora bibliotek.

Där hade Tyresö U-lands- och Fredsförening grundats. Det var antagligen det mest besökta mötet någonsin på detta aktiva bibliotek. Folk klängde uppefter bokhyllorna för att kunna se och höra. Inte alla hade lockats dit bara av Tuffs konstituerande möte. Det leddes av en ung riksdagsman från Tyresö, Lars Werner. Andra som framträdde var Svenska Freds' dåvarande ordförande Per Anders Fogelström, skådespelerskan Monica Nielsen med sång samt skådespelaren och dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson.
 

Det var Oscarsson som var den stora publikmagneten. Några veckor innan, annandag jul 1966, hade han uppträtt i Hylands hörna på TV och vållat en orkanliknande folkstorm. Det var när han strippade av sig den ena kalsongen efter den andra --den understa behöll han dock på-- talade om världssvält och rasism men också i oskyldiga ordalag om hur ett barn kommer till. Och ett par dagar före Tuffs första möte var Per Oscarsson på TV igen, då i ett konst-program. Där kommenterade han och några andra multikonst. Det var bland en liten skulptur av Pye Engström. Den bestod av en gubbe och en gumma som passade in i varandra. Därvid sades "runda ord" inte mindre än fyra gånger. En ny folkstorm bröt ut, orkestrerad av tacksamma journalister. På den tiden var vi inte som nu vana vid att på TV höra sådana ord "every fuckin' hour on every fuckin' TV-channel". Utvecklingen på detta språkområde har gått snabbt.
 

Bakgrunden
Genom tillkomsten av Bollmora genomgick Tyresö under 1960-talet en explosionsartad utveckling. Från olika håll i bostadsbristens Stockholm flyttade unga familjer in. Under några år var Bollmora ett slags Klondyke.
 

Några av dessa inflyttade hade varit aktiva i Kampanjen mot atombomb eller i fredsföreningen Kosmos, en lokalavdelning av Svenska Freds i Stockholm. En del av av dessa samlades i en studiecirkel om tredje världen, socialdemo-kraternas Rådslag 65. Deltagarna enades om att opinionen behövde påverkas för att möjliggöra en rejäl ökning av de svenska biståndsinsatserna för u-länderna. En-procentmålet var aktuellt, det vill säga att en procent av Sveriges BNP skulle avsättas i u-hjälp.
 

FN-rapporter visade, att den rika halvan av världen satsade mera på vapen än vad den fattiga halvan hade att leva på. Det eskalerande Vietnamkriget var en slags illustration på detta. Engagemanget för Vietnam fanns också med som drivkraft för Tuffs grundande. Kopplingen fred och u-land hade också på ett inspirerande sätt utvecklats i den lilla boken "I stället för atombomb" (1958), skriven av Per Anders Fogelström och Roland Morell. De menade, att vapen --inte ens atombomber-- innebar något verkligt skydd i kärnvapenåldern och att Sverige i stället skulle koncentrera sig på att bekämpa svält, fattigdom, orättvisor och våld i u-länderna. Detta "goodwill-försvar" skulle bättre skydda oss mot militära angrepp, då den höga politiska kostnaden att ge sig på "ambulansen Sverige" skulle verka mera avhållande än ett militärt småstatsförsvar.
 

Den nya föreningens namn med dess tuffa förkortning var alltså logisk. Åren efteråt blev Tuff modellen för flera andra nya lokalföreningar i Svenska Freds: HUFF (Haninge), BUFF (Botkyrka), MUFF (Mälaröarna), NUFF (Norrort), LUFF (Långbrodal), SNUFF (Saltsjö-Nacka), RUFF (Roslagen-Åkersberga), TRUFF (Tranås) EKUFF (Eksjö) Tuff-aktivíster tog initiativet eller var delaktiga i bildandet av dessa systerföreningar. I dag finns bara Norrorts U-lands- och Fredsförening (NUFF) kvar även till namnet.
 

Grundarna
Vintern 1967 tog Sofie Wenander och Åke Sandin initiativet till en interim-styrelse, som skulle förbereda föreningsbildandet. Den kom att bestå av tio personer. Tyresös kulturliv var representerat av Karl H. Bolay, dynamisk chefsbibliotekarie, Gunnar Tunevi, legendarisk kulturchef , Katarina Taikon, författare, och Anna -Lisa Mellander, skådespelerska. Företrädare för tre olika partier i kommunalfullmäktige fanns med: Björn Stenström (fp), sedermera miljöpartist, Sofie Wenander (s) och Lars Werner (k), sedermera (vpk) och (v). Mats Tallberg var SSU-are. Sture Gustafson var aktivt kristen och journalist på tidningen "Vår kyrka". Åke Sandin hade varit med i Kampanjen mot atom-vapens styrelse och även vice ordförande i Fredsföreningen Kosmos.
 

Förslag till stadgar utarbetades av trion Karl H. Bolay, Sture Gustafson och
Åke Sandin och antogs vid det konstituerande mötet den 13 februari 1967. Stadgarna har sedan dess ändrats bara en gång, 1970, och då obetydligt.

Tuffs första styrelse bestod bara av fem ordinarie och en suppleant. Ordf: Åke Sandin, v.ordf: Benkt-Erik Hedin (poet och vice ordförande i Sveriges författarförbund under många år), sekr: Vera Rolander (politiskt aktiv på vänsterkanten), kassör: Janita Wallin (hade bland annat deltagit i en av de brittiska "påskmarscherna" mot kärnvapen), övrig ledamot Mats Tallberg. Suppl: Gunilla Westerbrant. Styrelsemötena hölls hemma hos Wenander-Sandins på Bollmoravägen 52.
 

Provies ockuperar Bollmora
Det första offentliga mötet efter bildandet hade rubriken "Provies contra samhället". Provie betydde "för livet" och var en hippieliknande ungdoms-rörelse, som gjorde spektakulära demonstrationer: De gick omkring och bjöd ordningsmakten på pepparkakor för att poliserna skulle bli snällare. De hällde ut tusentals tomflaskor på riksdagshusets trappa, när engångsglasen skulle diskuteras. De demonsterade för ökad u-hjälp genom att färga sina ansikten svarta vid riksdagens högtidliga öppnande. Och de genomförde många andra happenings.
 

Flera provies anlände till Bollmora tidigt på möteskvällens morgon. De hade då vandrat de två milen från amerikanska ambassaden, där de demonstrerat kvällen innan. Sedan de sovit ut hemma på golvet hos Tuff-aktivister tog de sig till Bollmora centrum, halade den svenska flaggan och snöt sig i den, ritade runda ord och andra provokationer på asfalten.
 

På kvällen i Bollmora bibliotek mötte sedan ett 30-tal provies två tunga politiker, en kyrkoherde, en polisman och en läroverksadjunkt. Det var inte lätt för det "etablerade Tyresö", specialister på mera lokala problem, att besvara frågor om vad de ämnade göra åt världssvälten.
 

Senare under året skulle provies ordna en begravning med kista och allt av sin egen rörelse. Den hade rämnat genom splittring och delvis blivit offer för den USA-inspirerade och stigande droganvändningen. Under Tuffs julfasta (se nedan) i Stockholm samma år utfrågades de därför av Anders Carlberg och Åke Sandin under rubriken "Provie -- gänget som svek?"
 

Intensiv mötesverksamhet
Från starten i februari till årets slut arrangerade Tuff tjugo möten och evenemang. Sju av dessa var så kallade "Titt-ins" hemma hos Wenander-Sandins, de andra i regel på Bollmora bibliotek.
 

Bland ämnena fanns "Sydafrikas rasproblem", "Adoption av u-landsbarn", "Vad händer i Vietnam?", "Grekland" (där en militärjunta tagit makten), "Sveriges internationella ansvar", "Göran Palms bok 'En orättvis betraktelse'", "Pacifism och u-länder", "Försvar-- men hur?" "U-landsproblematik och kommunalpolitik --ett dilemma?", "Zigensk afton".
 

Inledare vid dessa möten var bland andra författaren Clas Engström, läkaren och icke-våldsförfattaren Lennart Liedén, journalisten Madeleine Kats, advokaten Hans Göran Franck, riksdagsledamoten och förra statsrådet Ulla Lindström (s), riksdagsmannen och blivande statsministern Ola Ullsten (fp), författaren Benkt-Erik Hedin, fil. lic. Ulrich Herz, kommunalrådet Roland Morell, redaktör Bertil Svahnström (v. ordf i Svenska Freds), Stockholmspolitikern Samuel Strandberg (fp).
 

Mycket ofta uppträdde artister vid dessa möten: Skådespelare som Jan-Olof Strandberg, Lena Granhagen och Ove Tjernberg samt sångare som Hans Caldaras och Raja.
 

Fredsveckor med kyrkan
Trots denna intensiva mötesverksamhet hann Tuff under 1967 också arrangera två u-lands- och fredsveckor tillsammans med kyrkorna i Tyresö och i Brommaförsamlingen Västerled.
 

Fredsveckan i Tyresö ägde rum under påsken och innehöll evenemang sju dagar i rad: Den inleddes med en "annorlunda gudstjänst" i ungdomsgården Grottan i Bollmora centrum. Predikan hade bytts ut mot ett samtal mellan kyrkoherde Börje Engström, Sture Gustafson och Åke Sandin.

Kvällen efter var det en diskussion om ökade u-landsinsatser med bland andra riksdagsmännen Sören Norrby (fp) och Lars Werner (vpk) samt redaktören för Vår kyrka, Carl-Gustaf Boethius. Vidare förekom diskussioner om icke-våld med Lennart och Åsne Liedén som inledare och om "Kyrkan och kriget". Jules Dassins film "Han som måste dö" visades. Midnattsmässa och nattvards-gudtjänst anordnades.
 

Fredsveckan i Västerleds församling hösten 1967 hade liknande innehåll.

Överhuvud taget lyckades Tuff redan från början samarbeta med många andra föreningar, inklusive olika politiska partier.
 

U-landsstöd -  julöverflöd
Ett par av Tuffs grundare hade 1965 och 1966 organiserat de uppmärk-sammade "julfastorna" på ungdomsgården Björns trappa vid Medborgar-platsen. De blev banbrytande för de alternativjular, som blev så vanliga i
slutet av 1960-talet.
 

Arrangör av 1967 års julfasta på Björns trappa var Tuff. Den ägde rum under parollen "U-landsstöd i stället för julöverflöd". Deltagarna fastade under juldagen och annandagen i protest mot att svenskarnas vikt under julen ökade med tiotals miljoner kilo, medan hundratals miljoner av medmänniskorna svalt. De pengar som sparades in genom fastan gick till u-lands- eller Vietnaminsamlingar.
 

Under båda dagarna pågick non stop debatter och artistframträdanden. Författaren Kai Henmark talade över ämnet "Stoppa exploateringen" [av u-länderna]. Författarna Siv Arb, Stellan Arvidsson, Per Anders Fogelström, Benkt-Erik Hedin och Folke Isaksson diskuterade "Vad gör vi --världens överklass?". Christer Hogstedt (vpk) och Carl Tham (fp, sedermera s) inledde diskussioner om "Vänstern och världen". Över ämnet "Försvar -- men hur?" diskuterade Bengt Höglund, medförfattare av boken "Fredspolitik--civilmotstånd" (1966), och Aftonbladets Dieter Strand. Författaren Clas Engströms framträdande hade rubriken "Småborgaren". Provies utfrågades av "kårhusockupanten" Anders Carlberg och av Åke Sandin.
 

Andra programpunkter dessa båda juldagar: Lars och Margareta Ingelstam: "Det är min vispgrädde, eller rätten att leva som man lär". Kaj Björk, C.H. Hermansson och David Wirmark (riksdagsmän från olika partier): "Sveriges internationella ansvar". Barbro Alving och Ingmar Ström (sedermera biskop i Stockholm): "Kristendomen --överklassreligion?". Ulla Lindström: "Barnbomben" [om befolkningsökningen]. Per Oscarsson: "Jag tycker...."

Dessutom visades filmen "En vacker dag -- en smäll". Bland medverkande artister märktes Narrengruppen, författaren Sandro Key-Åberg och Roland von Malmborg.
 

Vilken organisation som helst skulle ha kunnat vara stolt att under ett helt år ha haft så många intressanta program som Tuff 1967 anordnade under sin två dagars julfasta! Förutom de pengar som hamnade i olika bössor under julfastan samlade Tuff under 1967 in pengar till olika vietnaminsamlingar, till Svenska kommittén för Vietnam och till Amnestys fond för politiska fångar i Grekland.
 

De följande åren skulle Tuff förlägga alternativjularna till Tyresö, mestadels på Föreningsgården men ibland också till biblioteket. De flesta gångerna hade arrangemanget namnet "Gränslös jul" och flera föreningar, främst Bollmora ekumeniska församling, var medarrangörer. 1968 var det diskussioner under juldagen på Bollmora bibliotek under titeln "Hörs vi genom larmet? --och hur?", året efter var det aktiviteter både på julafton och juldagen.

Sedan blev det på julaftonen som de här gemenskapsjularna ägde rum. Kaffe och papparkakor, poesiläsning, lekrum för barnen hörde till de obligatoriska inslagen. Säkert minns många numera vuxna hur de som barn på julaftonen tillbringade några timmar på Föreningsgården. Ännu vuxnare människor kanske också minns hur de använde några timmar av juldagen till att städa upp efter detta julfirande, som inte alltid uppskattades av aktivisternas nära släktingar.
 

Någon julfasta med mängder av debatter om fred, u-land och utveckling var det inte längre fråga om. De "gränslösa jularna" i Tyresö hade en mer social än politisk inriktning. Särskilt välkomna var invandrarfamiljer. En annan grupp, som arrangörerna inriktade sig på, var ensamma människor. Men det var inte lätt att övertala ensamma osäkra att deltaga. Så småningom blev dessa "gränslösa jular" befolkade mest av radikaler, typ Tuff-aktivister, som ville bryta med konventioner och ge julen ett mer andligt-socialt innehåll.

Därför kan man i Tuffs verksamhetsberättelse av år 1978 läsa längst ned efter uppräkningen av 14 olika offentliga möten det året: "24/12. Här brukar det vanligen stå 'Gränslös Jul', men i år skedde ett (tillfälligt?) avbrott i denna tradition". Avbrottet skulle permanentas.
 

Tuff och Vietnam
I Tuffs sex-sidiga verksamhetsberättelse för 1968 står ett par rader, som är ett under av korthet: "Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos olika Tuff-medlemmar. Flera har också fått hjälp av kuratorisk karaktär."
 

Bakom denna ordknapphet dolde sig egentligen ett mycket omfattande frivilligt arbete. Det började ett par dagar före nyåret 1968. Då hämtades --i en Renault 4L!-- "The Intrepid Four" från Arlanda till Tyresö. Denna kvartett bestod av amerikanska killar, alla kring 20 år: Richard D. Bailey, Craig Anderson, John Barilla och Mike Lindner. De hade tjänstgjort på hangar-kryssaren "The Intrepid" [den oförskräckta], varifrån amerikanskt flyg skickades i raider mot Vietnam. Vid en permission i Japan hoppade de av och togs om hand av fredsorganisationen Beheiren, som smugglade ut dem till Sovjetunionen. Där var de hösten 1967 och utnyttjades i den sovjetiska propagandan mot USA:s krig i Vietnam.
 

Svenska Kommittén för Vietnam med Gunnar Myrdal som ordförande men med fredsaktivisten Bertil Svahnström (v. ordf. i Svenska Freds, redaktör för Pax' föregångare FREDEN) som drivande kraft, var de som ryssarna överförde desertörerna till just efter julen 1967. Denna kommitté bestod främst av olika, låt vara mycket starka, organisationer, men för grovjobbet och markservicen behövdes en jordnära förening med aktivister villiga att jobba frivilligt.

Så kom det sig att The Intrepid Four hamnade hos olika familjer i Tyresö: Craig Anderson och John Barilla bodde hos Roland Wallin, Mike Lindner hos Lennart och Åsne Liedén, Richard Bailey hos den pensionerade rektorn Jessie Navin och sedermera ett par år hos Wenander-Sandins. Tyresö och Tuff råkade därmed i blickpunkten för media från hela världen. Svenska och amerikanska TV-team, japanska tidningsjournalister, jugoslaviska reportrar och många andra strömmade hit. Den största japanska dagstidningen, med en upplaga på sju miljoner, hade en helsida om desertörerna med en stor färgbild av en Tuff-aktivist och hans döttrar på en gräsplätt i Bollmora. Miljoner amerikaner såg och hörde The Intrepid Four, när det stora amerikanska TV-bolaget ABC sände en halvtimme med dem i sitt populära program "Meet the Nation". Inte minst i USA blev Sverige alltså känt som en tillflyktsort för vietnamkrigsvägrare.

Under 1968 kom en ström av unga amerikaner till Stockholm, några från Vietnam via Japan eller Sovjet, andra från Västtyskland eller direkt från USA. Flera andra Tuff-familjer fick rycka in som värdar, bland andra Benkt-Erik Hedins och Mac Falkirks. Desertörerna beviljades upehållstillstånd av humanitära skäl. Tuff deltog i de fåfänga försöken att få till stånd politisk asyl åt dem.
 

Att ta hand om unga amerikaner var ingalunda problemfritt. Både från höger och yttersta vänster fick Tuff mycken kritik (se nedan). Desertörerna var unga och för många svenskar föreföll de rentav yngre än de var. Knarket var utbrett bland soldaterna i Vietnam och gick också att få tag på här i Sverige. Några av desertörerna hade dessutom så traumatiska minnen från kriget, att de hade svårt att anpassa sig i den svenska idyllen.
 

1997 gjorde Birgitta Bergmark en TV-dokumentär om desertörerna. Den hade namnet "Hell no, we won't go". Där intervjuade hon också flera desertörer, nu i 50-årsåldern, som stannade i Sverige för gott. Av The Intrepid Four återvände två efter några år till USA, när man där under Carters presidentskap började ge dem amnesti. De två andra stannade och blev svenska knegare: Mike Lindner bor i dag med sin familj i Farsta, Richard Bailey är stadgad familjefar i Fellingsbro.
 

På Tyresöradions bandade slinga, 91,4 MHz, sändes våren 1997 en halvtimme med Tuff-aktivisterna Åsne Liedén, Sofie Wenander och Lena Sandin. Åsne och Sofie var med om att ta hand om unga amerikaner i slutet av 1960-talet, då Sofie dessutom var ledamot av styrelsen för Svenska Kommittén för Vietnam. Vid ett tillfälle hade en desertör snedtänt och hotade med att åka till amerikanska ambassaden. Då han hade kommit via Japan befarade man att han skulle avslöja hemliga flyktvägar, varför Sofie tillsammans med en representant för den japanska fredsrörelsen åkte runt i bil och bevakade ambassaden. De lyckades förhindra avhopp den gången men en tid senare lyckades han och belönades hemma i USA med fängelse.
 

Lena berättade om hur spännande det hade varit att som sjuåring ha en amerikansk "storebror", Rick Bailey, och hur stolt hon i första klass hade visat upp Ricks boaorm Olsson, när fröken skulle lära barnen bokstaven O.
 

TUFF och internationell Vietnamrörelse
Av de 24 (!) offentliga möten som Tuff anordnade 1968 handlade flera om Vietnam. Ett möte hade två amerikanska krigsvägrare, Justine Olson och George Meals, som inledare. Ett annat hade rubriken "Latinamerika --ett nytt Vietnam?" och hade Caleb J Andersson, Rolf Englund, Fritiof Haglund och Andrés Küng som inledare. I samband med en manifestation i Bollmora centrum samlades pengar in till medicinsk hjälp åt FNL och Nordvietnam. En insamlingskampanj i december samma år hade namnet "1 krona per dag till Biafra eller Vietnam".
 

Det mest spektakulära mötet under 1968 ägde rum när den unge amerikanske folk- och protestsångaren Phil Ochs kom till Stockholm. Vid sidan av Bob Dylan och Joan Baez var han då otroligt populär men minnet av honom har bleknat till följd av hans för tidiga död. Tuff arrangerade tillsammans med Fredspolitiska föreningen PAX och Fredspolitiska studentgruppen ett framträdande med Phil Ochs i Konserthuset i Stockholm. Eftersom det var i juni vågade inte arrangörerna hyra den stora konserthussalen. Det var ett misstag, eftersom den lilla salen med plats för 500 inte på långt när räckte till för alla som ville komma in. Ochs sjöng gratis och nettot gick till arbetet för desertörerna.
 

Stockholm var under dessa år inte bara centrum för Russelltribunalerna om Vietnam utan också för Stockholmskonferensen om Vietnam. Den hölls i Folkets Hus 1969 och 1970. Deltagare var många hundra från ett stort antal länder. Många var aktiva i fredskommittér, anslutna till Världsfredsrådet, den Moskvadominerade internationella rörelsen. Men många var också oberoende fredsaktivister, till exempel konferensens ordförande Bertil Svahnström, centralfigur också i Svenska Freds.
 

Genom kontakterna med Svahnström blev ett tiotal Tuff-aktivister frivilliga funktionärer vid Stockholmskonferenserna. Bland annat skötte de press-konferenserna och andra kontakter med media. Som chaufförer hämtade de delegater ute på Arlanda och hjäpte utländska delegater till rätta. Radikala världskändisar som den amerikanske barnläkaren Benjamin Spock, den tyske prästen Martin Niemöller, den helgonlike franske abbé Pierre, madame Thi Binh samt andra representanter för Nordvietnam och FNL tillhörde dem som utnyttjade markservicen från Tuff.
 

Andra vietnamaktiviteter
Redan 1967 anordnade Tuff ett möte om Vietnam på Bollmora bibliotek och två Vietnammanifestationer i Bollmora centrum. Den ena hade parollen "Bomber skapar ingen demokrati".
 

Vietnam fortsatte att vara ett av de viktigaste ämnena i verksamheten under de följande åren. Varje år samlades pengar in till humanitär hjälp åt vietnameserna, mestadels via Vietnam-hjälpen. 1969 stod ett tjogtal Tuff-aktivister inne på Sergels torg under parollen "USA --lämna Vietnam nu!" och i Bollmora centrum året efter under plakatet "USA ut ur Vietnam!". 1971 skrev Tuff en resolution till stöd för PRR:s sjupunktsprogram. (PRR var Sydvietnams provisoriska och revolutionära regering). Vid ett av de två Vietnammötena 1972 var Sven Öste och Helga Henschen inledare.
 

Vapenvägran och "icke-våldsverkare"
Under Vietnamkrigets år var det inte helt lätt att agitera för fred och icke-våld. FNL:s kamp ansågs bevisa att åtminstone befrielsekrig mot en imperialistisk stormakt var rättfärdiga och nödvändiga. Många i den svenska tryggheten var heroiskt beredda "att utkämpa Vietnamkriget till den siste vietnamesen", som författaren Artur Lundkvist ironiskt uttryckte det. Alltför få begrep i sin våldsromantiska tro att fred faktiskt var ett grundvillkor också för fattiga vietnamesers möjlighet att förbättra sin situation.

Men Tuff gick motvinds och det är frapperande att i verksamhetsberättelserna se hur många insatser som föreningen gjorde för icke-våld och vapenvägran även under Vietnamkrigets år. Under vart och ett av åren 1967-77 skickades brev till alla Tyresökillar som skulle mönstra. Adresserna erhölls genom att Tuff-aktivister satt på pastorsexpeditionen och skrev upp alla unga män i mönstringsårgången. Dessa fick information om alternativ till militärtjänst och konsekvenserna av att vägra sådan.

Nästan varje gång inbjöds de också till ett möte om icke-våld. 1968 var Lennart Liedén och en överste inledare, 1972 författaren och pacifisten Bosse Gustafson, 1973 författaren Tore Zetterholm samtidigt som de mönstrande inbjöds till filmen om flygplanet Viggen och ett efterföljande möte med bland andra filmens regissör Maj Wechselmann och Maj Britt Theorin. 1975 inbjöds de mönstrande till ett offentligt Tuff-möte med general Nils Sköld, sedermera ubåtsdissident, och pacifisten Ulrich Herz som inledare.

I mitten av 1970-talet utvidgades detta informationsarbete genom att Tuff tillsammans med Stockholmsdistriktet av SFSF skickade information till alla mönstrande i Stockholmsområdet.

"Icke- våldsverkarna"
En alldeles speciell uppmärksamhet, bland annat i SVT:s Rapportsändning, väckte 1976 fallet Anders Nystedt, med i Tuffs styrelse och sedermera vice ordförande i Svenska Freds. Han hade vapenvägrat skriftligt, vilket myndigheterna inte godtog. Han hämtades därför på sitt arbete i Nyboda skola och fördes med flyg och under poliseskort till sitt regemente i Karlskrona. Där fick han inför vittnen utföra sin brottsliga handling: att vägra att ta emot en vapenrock. Anders ålades också att betala resan till och från brottsplatsen både för sig själv och polisen.
 

En av dem som reagerade mot handläggningen av fallet Nystedt var Tage Danielsson. En "Tanke från roten" tillägnade han justitieminister Lennart Geijer. Två av stroferna löd:

Lennart Geijer nu har du din chans till bevis

att du endast i nödfall vill vara polis,

nu när lagkloka män sagt att snart ska vi haffa

Anders Nystedt igen. Ja, för vård. Inte straffa.

...................

Skämt åsido nu väntar vi spänt på din dom.

Se syrenerna står i sin vackraste blom!

Lennart, våren är här! Det är därför det skämtas.

Det blir allvar den dagen när Anders ska hämtas.
 

Rättegången mot icke-våldsverkare Nystedt föregicks av flygbladsutdelningar, vykort till åklagaren i Handens tingsrätt och utdelandet av ett speciellt inbjudningskort till domstolen i Handen. Vid en mycket välbesökt rättegång dömdes Anders till två månaders fängelse - han var "återfallsförbrytare".

Hovrätten fastställde fängelsedomen och ökade på med 879 kr i rese-ersättning. Den summan samlade Tuff in med råge. Nyboda skolas hög-stadium, där Svenska kongress 1997 hölls och där Tuff samtidigt firade 30 år, hade på den tiden tre fängelsekunder bland lärarna, förutom Nystedt också Lars Göran Gustavsson och Åke Sandin. "Brottet" var detsamma. Samtidigt fanns som lärare i Nyboda också Solveig Orosco, då ordförande i svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Nyboda var väl infiltrerat.
 

En annan aktion, som 1976 krävde många Tuff-aktivisters medverkan var att vid fem av Stockholmsområdets tingsrätter gå igenom protokollen och anteckna alla dem som hade dömts till fängelse för värnpliktsvägran senaste halvåret. 110 sådana fall upptäcktes. Namnen textades på stora plakat med angivande av straffets längd. Vid manifestationer på Sergels torg och i Bollmora centrum väckte dessa plakat uppmärksamhet och förvåning. Få kände till att över 1000 svenska vapenvägrare per år dömdes till fängelse i mitten av 1970-talet. Ännu färre visste att ungefär hälften av dessa ändå hade ansökt om vapenfri tjänst, men nekats denna trots att den var klart längre än meniga soldaters tjänstgöring.
 

Dessa för en demokrati absurda missförhållanden påpekades 1976 av Åke Sandin i artiklar på Dagens Nyheters kultur- och debattsidor: "Två som flyger: Ingmar B. och Anders" (11/5) och "Utsatta vapenfria" (5/11). Den förra finns i boken "Goda krigare - och andra militaristiska myter", sid 99 ff.

1977 ändrades vapenfrilagen i mindre oliberal riktning.
 

Icke-våld
Tuff har under hela sin existens haft förmånen att som medlemmar -och aktivister- ha Lennart och Åsne Liedén. Tillsammans med Bengt Höglund och Tryggve Hedtjärn skrev de redan 1966 boken "Fredspolitik - Civilmotstånd", som informerade om olika icke-våldsmetoder och påvisade deras möjligheter.

Detta bidrog nog till att Tuff under sitt första decennium förvånansvärt ofta agiterade för icke-våld, medan många andra organisationer, bildade ungefär samtidigt som Tuff men numera utdöda, såg det revolutionära våldet som världens räddning.
 

Redan 1968 hade Tuff alltså inte mindre än fyra offentliga möten med "Icke-våld" som rubrik. Samma år gick dussintals aktivister ut och knackade dörr i en enkät, som också innehöll frågor om icke-våld. Av 350 utfrågade Bollmorabor hade 77 % hört talas om icke-våldsmetoder. 23 % kunde tänka sig icke-våld som ett alternativ till militärt försvar.
 

Åren efteråt fortsatte diskussionerna och mötena om icke-våldsmetoderna och 1971 hade Tuff en studiecirkel i ämnet. Samma år anordnades på Bollmora bibliotek ett offentligt möte med amerikanen Ira Sandperl. Han var sångerskan Joan Baez' mentor och förestod ett institut för icke-våld i Kalifornien.
 

Jämfört med de första årens intensiva diskussioner om icke-våld som försvarsmetod har föreningen på 1980- och 90-talen tonat ned detta ämne, möjligen med Radio Tuff som undantag.
 

Tuff och Indien
Redan från början gick aktivisterna med insamlingsbössor för olika insamlingar, såsom Vietnamhjälpen, Rädda barnen för Biafra, Lutherhjälpen med flera.
 

1968 ordnade Tuff-aktivister och lärare på Kumla skolas högstadium, såsom Sofie Wenander och Lehte Slunge, ett dagsverke för Biafra. Över 10 000 kronor arbetades in, vilket i nuvarande penningvärde ungefär motsvarar vad denna skola -"världsmästare på dagsverken" - på 90-talet brukar få in på sina dagsverken för Tuff-projekten i Indien, alltså 60-70000 kr.
 

Två år senare startade Tuff en insamling, som också fick stöd av Stockholms-distriktet av SFSF. På det sättet samlades 6 038 kr in till ett fiskeprojekt i Indien. Kumla skolas högstadium gjorde 1970 ett dagsverke som gav över    10 000 kr till samma projekt. Partner i Indien var Ola Friholt, som hade jobbat någon termin i Kumla skola och sedermera under många år skulle vara fredsaktivist i Göteborg och på Orust.
 

Vid årsmötet 1971 togs så ett för framtiden mycket betydelsefullt beslut. Det bestämdes, att Tuff skulle inleda ett samarbete med en indisk skola. Orsaken var att många tyckte att möten, diskussioner, demonstrationer, studier och annat, som föreningen i fyra år intensivt hade ägnat sig åt, inte räckte utan var lite väl teoretiskt. Ett ledande motiv var också att genom ett sådant samarbete skulle u-ländernas problem kunna åskådliggöras och konkretiseras bättre. Det kunde göras, som det står i verksamhetsberättelsen, genom "att etablera en direkt kontakt med en bit u-landsverklighet".
 

Sarvoday Ashram
Att valet föll på den lantligt belägna skolan Sarvoday Ashram i delstaten Gujarat i nordvästra Indien berodde på att Samuel Strandberg, Tuff-medlem, lärare och Stockholmspolitiker (fp), hade bott på skolan när han förberedde sin första Indienbok, "Luvarsal, indisk by i utveckling" (1971). Han föreslog, att Tuff skulle upprätta kontakter med denna skola, som nästan var ett litet samhälle i sig själv med förskola, högstadium, lärarseminarium, hantverk, jordbruk m m.
 

Redan 1971 bildades olika arbetsgrupper och hann med förbluffande mycket samma år: En kontaktgrupp, ledd av Per Lundberg, som var den förste från Tuff som besökte partners i Indien. Det skedde på sensommaren 1971. Adresser mellan svenska och indiska elever förmedlades.
 

En broschyr om Sarvoday Ashram --den första av många informationsinsatser om Indien-- utformades av en informationsgrupp med Franko Luin som sammankallande. Den spreds till 6000 hushåll i Tyresö. Morgonsamlingar i fem skolor, offentliga möten och framträdanden i Lions Club var andra inslag i upplysningskampanjen.
 

En bildbandsgrupp under ledning av Sofie Wenander gjorde tre kopior av ett bildband att användas i skolor och föreningar. Det var alltså den första av alla de olika diabildsserier, som Tuff låtit utforma och som visats tusentals gånger i skolor och föreningar genom åren.
 

En utställningsgrupp ledd av Christina Andersson, då bibliotekarie i Bollmora, senare landshövdingsfru i Visby, jobbade fram en utställning: "Sarvodaya Ashram, indisk skola". Den visades i skolor och på Bollmora bibliotek.
 

Första projektet: TUFF LIBRARY & READING HALL
Från allra första början var det inte utsagt att Tuff också skulle bidra med pengar. Men ganska snart fick en ekonomigrupp fullt jobb. Ansvarig för Tuffs insamlingskonto de första åren var Georg Rahmqvist.

Genom de allt tätare kontakterna med Sarvoday Ashram skulle det visa sig att skolans elever saknade utrymme för läxläsning och att dessutom bristen på böcker var skriande. Skolans chef, Akbarbhai Nagori, önskade ett bibliotek med läsesal.
 

Alltså började Tuff-aktivister att gå med insamlingsbössor, 1971 två gånger vid slottet och en gång i Bollmora centrum. Kumla skola ställde upp med ett dagsverke (9 582 kr) igen och fick det här året också med sig Nyboda skola (drygt 5000 kr), som därmed gjorde sitt första av många dagsverken för Indien. Lions Club i Tyresö skänkte 8000 kr, medlemmar av Svenska Freds' Stockholmsdistrikt ca 4000 kr. Fem Tuff-medlemmar lät dagsförtjänsten (500 kr) för risbränning gå till insamlingen. Och Åke Sandin gjorde gåvokort inför julen och sålde dem för sammanlagt 6000 kr. Totala insamlingsbeloppet 1971 var ca 35 000 kr och då bör man komma ihåg att detta i nuvarande (1997) penningvärde är mångfalt mera.
 

Hösten 1972 stod biblioteket med läsesal klart. De 35-40000 kr som Tuff skickat räckte också till att inköpa 6000 böcker, de flesta på gujerati men några också på de allindiska språken hindi och engelska.

Biblioteket fick namnet "Tuff Library & Reading Hall" och invigdes formellt i januari 1973 under deltagande av Åke Sandin och Sofie Wenander. På gården utanför hade skolans chef, Akbarbhai Nagori, låtit uppföra färggranna lekställningar för förskolans barn. Till detta hade han fått impulser vid sitt besök i Sverige våren 1972.
 

Detta Tuff-projekt i Indien, det första av hundratals andra, skulle 1983 komma att förstöras. Då drabbades Sarvoday Ashram av en översvämning som orsakade skador för uppåt två miljoner kronor. Bibliotekets alla böcker hamnade ett dygn under vatten och blev oläsliga. Själva huset fick också svåra skador. Några år senare kunde dock skolan med pengar från Tuff återställa biblioteket och anskaffa nya böcker.
 

Ömsesidiga besök
Det har varit Tuffs mycket medvetna strävan genom åren att de personliga besöken Tyresö-Indien skall gå i båda riktningarna. Därför har gång på gång indiska partners resor, kost och logi finansierats och ordnats. De har dock sällan fått ligga på latsidan utan exploaterats flitigt som informatörer.
 

När Akbarbhai Nagori på våren 1972 kom till Tyresö som Tuffs gäst hade han sällskap av Meena Williams från Delhi och Jyoti Pandya från Bombay. Nagori och Williams framträdde i 15 skolor, Jyoti Pandya i 21 skolor i turnéer som organiserades av Tuff. De var också inledare på offentliga möten.
 

Andra Tuff-medlemmar än de redan nämnda som besökte Sarvoday Ashram under första hälften av 70-talet var PO Henricsson och Mikael Geijel i september 1972. Året efter besöktes samma ställe av Hans Ljungberg och Gunilla Lockne. Årsskiftet 1975-76 vistades Stig Rosén (rektor på Nyboda) och Hans Borre på Sarvodaya Ashram.
 

Den största grupp från Tuff som någonsin besökt Indien vistades där, främst på Sarvoday Ashram och byarna runtomkring, i två veckor runt årsskiftet 1974-75. Den bestod av 18 personer: Monica Adamsson, Eva Andlert, Ann Andrén-Karlström, Barbro Chrigström, Göran Flodman, Ann Gotting, Elisabet Graneland, Peter Götell, Olle Källstigen, Fritz Larsson, Monica Lindblom, Lisbet Lindergård, Anders Nystedt, Tore Persson, Ann Sandin, Åke Sandin, Lehte Slunge och Ulla Torpe. De betalade själva resa, kost och logi.

Detta besök är inte bara märkligt för att det även innehöll en svensk Lucia-show inför massor av nyfikna - och förvånade! - indier utan också för att det förbereddes så väl och sedan kom att avsätta så många påtagliga resultat.
 

Enormt informationsarbete
Planeringen för de artons resa var långvarig och ingående. Tuffs Indiengrupp under ledning av Åke Sandin träffades som arbetsgrupp och studiecirkel hela 25 gånger under 1974. Bland andra gästföreläste Lasse Berg, Samuel Strandberg och den indiske ambassadören. Till och med en docent i indiska språk anlitades en studiekväll.
 

Resan hade fyra huvudmål: Sarvoday Ashram och två byar i dess närhet samt en storstad. Halva gruppen tillbringade några dagar i Delhi, den andra i Bombay.
 

Efter hemkomsten sammanträdde gruppen i sin helhet elva gånger under 1975, däribland två veckoslut på Tyresta. Deltagarna arbetade i mindre grupper och utställningsgruppen skulle träffas 14 gånger under året. Men så åstadkom den också två utställningar. Det ena var en miniutställning, "Sarvodaya Ashram -- skola i Indien", på två stora skärmar. Redan 1974 visades den på 13 olika skolor och bibliotek.
 

Den andra skulle få ett ännu större genomslag. Den hette "Det gäller dig också....." och bestod av 14 affischer/skärmar i storleken 100 x 70 cm. Den trycktes med hjälp av Vuxenskolan i många kopior och bara 1976 skulle den visas på ett 60-tal skolor och bibliotek runt landet samt också på SIDA. Den tog upp tre frågor eller fördomar: 1) Varför arbetar dom inte mer? 2) Kunde dom inte äta upp sina kor? 3) Måste dom skaffa sig så många barn? Dessa frågor besvarades med stora foton och mycket pedagogiskt utformad text.
 

Tre olika bildbandsserier utarbetades. En smalfilm på 20 minuter redigerades. Fyra informationsblad om samarbetet Tuff-Sarvodaya Ashram spreds i över 10 000 ex. Fem offentliga möten i samma ämne arrangerades bara under 1975. Deltagarna gjorde inte mindre än 90 (!) framträdanden på ett år med information om Sarvoday Ashram, främst i skolor men också i föreningar, studiecirklar och vid offentliga möten. Två radioprogram av Monica Adamsson i Sveriges Radios "Familjespegeln" sändes och tjogtals artiklar i olika tidningar skrevs av eller om deltagarna.
 

Sju deltagare bildade en bokgrupp. Deras arbete skulle så småningom utmynna i boken "Indien --men också Indien" (Forum 1979). Den fick positiva recensioner, bland annat av Per Wästberg i Dagens Nyheter.
 

Systerskolor
Tuffs huvudsyfte med samarbetet var att väcka opinion för ökat och bättre u-landsbistånd. Ett sätt att informera och engagera många människor var att få skolorna att intressera sig. Tidigt väcktes tanken på att svenska skolor skulle skaffa sig systerskolor i u-land. Det förverkligades tack vare att flera Tuff-aktivister arbetade som lärare på olika skolor och att informationsarbetet bedrevs inte minst i skolor.
 

Före dagsverkena fick elever och personal en omfattande information om både projekten och mottagarlandet. Ibland ordnades speciella Indiendagar i skolorna, då olika aspekter av indiskt liv studerades. I samband med dagsverkena anordnades musikaftnar, där elever och lärare spelade, sjöng och underhöll. Vid dessa tillfällen gavs också information till alla föräldrar om projekten.
 

Pionjär var som redan sagts Kumla skola i Tyresö, tätt följd av Nyboda skola, där Åke Sandin (från 1972) och Anders Nystedt var lärare och Monica Schelin kurator. Dessa båda skolor gjorde dagsverken för Tuffs Indienprojekt också 1973. Då skulle också Kvickenstorpsskolan i Farsta, där Samuel Strandberg var lärare, göra ett dagsverke. 1975 tillkom Stenhammarskolan i Flen, som då jobbade in hela 42 610 kronor. Året efter gjorde Risbergska skolan i Örebro ett dagsverke för Tuffs Indienprojekt.
 

Senare skulle många andra skolor både i och utanför Tyresö göra fina insatser via Tuff för indiska skolor, vattenprojekt med mera och sedermera också för Bolivias indianer och ecuadorianska gatubarn.
 

Skolbyggnader, brunnar, spinnmaskiner...
På Tuffs insamlingskonto insattes 1971: ca 35 000 kr, 1972: ca 35 000 kr, 1973: 45 000 kr, 1974: 32 500 kr, 1975 (då fyra skolor gjorde dagsverken och medlemmar skänkte 7 200 kr): 94 139 kr.
 

1976 kom det in 100 617 kr, men bara 19 617 kr var insamlade medel.
Resten var bidrag från SIDA. Det var något nytt för Tuff och något som har givit många och stora bidrag genom åren - men också en massa mödosamt jobb med ansökningar och rapporter.
 

Sedan Tuff Library & Reading Hall blev klart 1972 skulle pengarna 1973-1976 av Sarvoday Ashram användas på följande: Ny konstbevattningsbrunn med pump och ledningar. Fördjupning av två andra brunnar. 300 handdrivna spinn-maskiner (Ambar charkas) till fattiga bondfamiljer. Möbler till elevmatsalen och fem klassrum. Planscher och kartor till tolv byskolor och undervisningsmaterial till åtta förskolor i byarna, laboratorieutrustning för Sarvodaya Ashram. En skåpbil för transporter ut till byarna.
 

De mest iögonenfallande projekt som Tuff finansierade på Sarvoday Ashram 1973-76 var dels två skolbyggnader med fem klassrum vardera. De var klara 1974 och kom att döpas till Kumla Wing och Nyboda Wing. Dels var det en gymnasiebyggnad med fyra klassrum, som byggdes klar 1976. Den fick namnet Stenhammar Higher Secondary School. Byggnaderna var uppkallade efter systerskolor i Tyresö respektive Flen.
 

Latinamerika och Afrika
Även om Indien stod i centrum för mycket av föreningens arbete glömdes andra u-länder inte bort.
 

På 1990-talet har Tuff jobbat in pengar till omfattande projekt i Latinamerika. Men också de första åren förekom världsdelen på kalendarierna, om inte på projektnivå. Redan Tuffs tredje möte någonsin handlade om den spända situationen i Latinamerika med flera insiktsfulla inledare. 1969 arrangerades ett möte under rubriken "Utrotas indianerna?". 1973 arrangerades olika möten om Chile och Kuba, 1975 ett möte under rubriken "Bland fattigbönder och sluminvånare i Peru" osv.
 

I Afrika har Tuff under 1990-talet finansierat projekt eller delar av projekt i Eritrea, Mauritius, Kenya och Zambia. Under de första åren anordnades många möten om Afrika, ofta med inbjudna afrikaner som inledare, mest kanske om södra Afrika och rasproblemen där men också om de ännu portugisiska kolonierna Angola och Mocambique, bl a om dammbygget Cabora Bassa. 1969 inledde Per Wästberg ett Tuff-möte under rubriken "Vitt och svart i södra Afrika". Och 1971 berättade Barbro Alving från en resa i Afrika, främst om flyktingproblemen, tyvärr aktuella redan då.